Lite självreflektioner så här en eftermiddag mitt i veckan.

Efter en lyckad intervju i morse slänger jag på mig min ytterrock och skyndar mig genom den stora foajén som välkomnar alla anställda och besökare hos min uppdragsgivare. Då den nedtystade telefonen hade "burrat" ett par gånger i kavajens innerficka under intervjun så fiskar jag upp den för att se vem som har sökt mig. Kanske hinner jag med att slänga iväg något svar på väg till nästa möte? Två SMS pryder skärmen och båda handlar om inställda möten innan lunch. Efter att de första tankarna kring hur Outlooken skall klara av att tänjas ut (för att få in dessa inbokningar inom en rimlig tidsrymd) har lämnat mig, så slås jag av vad välbehövd denna tomma tidslucka är. Nu skall jag äntligen få den där tiden till administration av mer manuell karaktär (bokföring, fylla i rapport, svara på nedprioriterade mail etc..), arbetsuppgifter som jag faktiskt tycker är genuint tråkiga men som alltid måste göras.

Nå, vad händer?

Lycklig som jag är så har jag ett kontor hemma och detta ligger bara några hundra meter från min uppdragsgivare. Jag väljer att promenera hem för att jobba därifrån. Nu är det så att hemma finns också en underbar liten bebis som är fyra månader som det är omöjligt att inte ta några minuter för att gosa med. Att den lilla pausen sedan blev sisådär 15 minuter är väl också helt i sin ordning. När jag väl stiger in på kontoret och startar upp datorn så finns självfallet tre nya mail i inkorgen att besvara och lite nytt i Twitterströmmen att läsa. Någon hade länkat till en intressant artikel om "the impact of promotion and promotion expectations on job satisfaction", den lägger jag i Instapaper för att läsa senare. Eller snarare lägger den där och bara börjar läsa lite…

Vid det här laget är det verkligen dags att sätta igång med att leta kvitton och sortera (efter att ett litet Twitterinlägg postats först). Jag tänker på hur skönt de kommer vara i slutet av månaden när hälften redan är gjort. Nu slår det mig att jag faktiskt först vill ändra lite i min presentation som jag skall hålla om två veckor. Bara kolla igenom en gång så att designen ser bra ut (roligt att få vara lite estet emellanåt) också lägga till en bild kring ”kreativa miljöer”. Funderar faktiskt på att köra föreläsningen som en Prezi (www.prezi.com) och går in och letar lite bland tidigare Prezi presentationer, de är snygga men kanske lite för vågade för detta ändamål.

När klockan är klockan två och jag ännu inte har gjort ett spår av det jag förutsatte mig att göra, slår det mig att jag återigen har lyckats bryta mot Mormors lag. Den lag som säger att man skall äta sina grönsaker innan man kan äta efterrätten. I beteendetermer pratar vi om Premacks Princip som säger att beteenden längre ned i preferenshierarkin kan förstärkas av beteenden högre upp i preferenshierarkin, d.v.s. beteenden som är styrda av starkare belöningar kan i sig förstärka ej etablerade beteenden eller mindre förstärkta beteenden om de ligger efter. På ren svenska: först det tråkiga sen det roliga, och gör du det till en rutin så lär du dig att uppskatta dina ”grönsaker”!

För min del skulle det handla om att låta det njutningsfulla sociala nätverkandet förstärka det tråkiga bokförandet. Nu blev det inte så, mina kvitton ligger kvar osorterade och kommer göra så tills situationen blir till ett "måste", d.v.s. att jag utför beteendet för att undslippa bestraffningar (påminnelser från vår bokföringsbyrå eller straffavgifter från skatteverket). Inser att jag borde börja tillämpa mormors lag på detta och att resultatet sannolikt hade blivit att uppgiften blivit mer njutningsfull om den kunde kopplas till roliga saker som att få skriva dessa rader till er.

Martin Carlström