Denna artikel handlar om kraften i att tänka sig in i medarbetarens/motpartens situation vid arbetsmiljöarbete och jag har hämtat exemplen från min tid som strålskyddstekniker inom kärnkraftsindustrin.

Inom industrin, hantverksyrken och vården förekommer det årligen många tragiska och onödiga arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Kostnaden för detta ligger någonstans mellan 2-3 % av BNP. Olyckorna drabbar individer, deras familjer, arbetsgivarna och samhället. Viljan och initiativen att få bukt med problematiken har varit många och pågått länge med varierat resultat. Ett speciellt framgångsrik internationellt fält inom området är det vi på svenska kallar ”Beteendebaserad säkerhet (BBS)” där man försöker påverka utförarna av riskyrken att använda sig av säkrare beteenden.

Forskningen kring konsekvenssystemets betydelse för vårt handlande har gett oss insikter kring varför traditionellt säkerhetsarbete fungerar dåligt. Ännu viktigare har den gett oss verktygen kring hur vi skall lyckas få säkrare beteenden på våra arbetsplatser.

Vi (som arbetar med säkerheten) har trott att om vi bara tjatar länge nog eller sätter upp en påbudsskylt kring hjälmtvång så kommer den att efterlevas. Vi har trott att medarbetarna själva reflekterar över farorna och insett vikten av att använda skyddsutrustning. Det är ju något som är självklart – vem är inte mån om sin egen hälsa? Men det är ju klart att jag som utbildad och intresserad och som dessutom arbetar med frågorna varje dag ser det som självklart och viktigt. Men vad jag tidigare missat var att tänka mig in i utövarnas situation och fråga mig vad som är ett rationellt beteende för dem. När jag nu, många år senare och med insikter kring BBS, tänker tillbaka på min tid inom industrin är det inte så konstigt att de emellanåt skippade utrustningen. Sett ur deras perspektiv:

• Tar det tid att hämta, kvittera ut utrustningen. Dessutom skall den lämnas tillbaka – hel och ren vilket tar tid från fikat…
• Är utrustningen ofta i vägen och gör att arbetet går långsammare – tid är pengar!
• Gör utrustningen ont, skaver och får mig att svettas ymnigt varpå det rinner svett ner i ögonen och de får problem att se vad de skall göra.
• Kan skyddsutrustningen upplevas töntigt och rent av omanligt att bära av vissa utövare inom vissa branscher.
• Kräver kanske utrustningen specifik utbildning och vem vill framstå som dum och inte kunna hantera föreskriven skyddsutrustning?
• Kan man genom att ifrågasätta och motsätta sig säkerhetsutrustning få eller upprätthålla informell respekt/status och uppskattning inom arbetslaget.
• Varför skall jag använda följa reglerna när inte andra gör det – rättviseaspekten.
• En ny kollega följer ofta de äldres/erfarnas exempel – varför riskera gliringar och utfrysning från kollegor för att följa en löjlig säkerhetsföreskrift.
• Motstridiga krav/intressen - jag får alltid beröm/bonus om arbetet utförs snabbt men samtidigt finns det krav på tidskrävande skyddsutrustning.
• Det händer inget om jag struntar i skyddsutrustningen – ingen konsekvens utfaller. Jag kanske får en tillsägelse var 30:e gång men får alltid jobba kvar.
• Riskerna upplevs som försvinnande små så varför lägga tid på onödiga säkerhetsbeteenden när jag har klarat mig såhär länge? Erfarenheten säger mig att jag klarar mig fint utan att använda skyddsutrustning.

Jag har haft möjligheten att även jobba med strålskyddsfrågor i andra länder som Kanada och England. Skillnaden i säkerhetsarbetet är slående och har säkert som delförklaring i de olika rättsystemen och specifikt möjligheterna till omfattande stämningar vid olyckor – en möjlighet som sällan utnyttjas i vårt Svenska system. Skillnaden kommer till uttryck genom att:

• Alla kostnader för bristande säkerhet är välkända för ledningen.
• Säkerhetsarbetet är väl förankrat i ledningen och nedåt.
• Ledningen föregår med gott exempel avseende tillgång till, utbildning i och användandet av skyddsutrustning.
• Som utförare genomgår man omfattande och årligen återkommande utbildningar kring hur man säkrast utför arbetet.
• Alla moment är genomgångna av experter och det finns checklistor för farliga aktiviteter.
• Det finns en tradition kring att mäta dagar utan incidenter och även att koppla bonusar och trevliga gruppaktiviteter till detta.
• Ifrågasättande av brister och säkerhetstänk uppmuntras av alla parter från beställare, arbetsledning, till lokal fackförening. Hittar man en arbetsmiljörisk får man inte bara uppskattning utan även en ekonomisk belöning.
• Skyddsutrustningen är mer ändamålsenlig, bättre utformad och skönare att bära för utövarna i dessa länder.
• Individer, entreprenörer eller företag får skriva på säkerhetskontrakt och om de mot förmodan inte följer föreskrifterna utfaller omedelbara konsekvenser och inte sällan får individer lämna arbetsplatsen och är inte välkomna tillbaka.

Det finns alltså mycket vi kan lära av andra länder kring arbetsmiljöarbete och BBS. Jag tror att om man skall minska arbetsplatsolyckorna inom industrin, vården och byggsektorn måste man börja uppifrån, tydliggöra kostnaderna, involvera, skapa förutsättningar och belöna rätt sorts beteende. Man behöver tänka sig in i vinsterna/förlusterna för alla involverade och fråga sig ”what´s in it for them”. Företag i riskbranscher med bättre säkerhetsstatistik än snittet borde kunna få skattelättnader

Carl Wieslander